du....

så mycket jag vill säga som jag inte kan. så mycket jag har velat sagt som aldrig kom fram. så många känslor jag bara slog bort o som inte fick komma fram. fattar inte hur allt kan vara så fel. o hur allt kan vara så svårt. det är en person, det finns hur många som helst. men varför har jag då bara en viss på hjärnan. jag förstår inte. de va fint, när de var fint. det var jobbigt när de var jobbigt.
men när du försvann va de som benen slogs bort. jag hann inte bearbeta. jag gör som jag alltid gör. tar det säkra kortet o finner nytt. sen kommer allt tillbaka. saknar tiden med oss, när det var fint.
saknar det så mycket att jag inte kan andas ibland. men det säger jag inte till nån. för ingen ska få veta. men nu kommer det, för får jag inte ur mig det snart, så spricker jag.
som så många säger, man rår inte för sina känslor. och det gör man faktiskt inte.
dessa vill jag inte ha, men jag kan inte göra nått åt dom. och de gör ont som faan....

hur faan kunde allt bli så jävla fel....?