allt ja kan finna i tankarna är du.

det känns som en del saker faller på plats. så där på automatik. det känns bra att det blir så, för jag vill inte, och orkar inte gå runt och fungera som jag gjort den senaste tiden. som en zombie som inte orkar och inte vill känna saker. det är inte jag. jag vill våga känna och andas utan rädlsan att det hela tiden ska smälla förr elle senare. det är bara drygt och påfrestande.
men även fast jag vet att jag fungerar på sätt som kanske inte alla normalt funtade människor gör, så börjar jag finna ro med det. och det är en sak som är framsteg. att jag accepterar mina fel, precis som dom är. för när man talar om dom mer öppet så är de okej. för då inser man dom. som med min svartsjuka. när jag väl kom till insikt att den inte låg på en frisk nivå, så tog jag faktiskt tag i det. jag arbetade som faan med den. och det var jobbigt, och det var smärtsamt. men jag ville ta tag i det, dels för min skull och dels för att jag visste att jag aldrig skulle kunna ha ett fungerande förhållande annars. så nu har jag hanterat det, och jag kan stolt säga att det igger på en helt annan nivå. och det är bara jag som lyckats göra nått åt det. ingen annan. och som så fint anna sa "du ska vara stolt över det". och det är jag. mycket.
så faan den som kritiserar det. oh ja.

det finns så klart saker som är lite värre än det varit på länge. mycket mycket värre. och jag känner hur det kryper på mig, som nålar. det känns tungt ,och det blir värre för varje dag som går.

det är tur att jag har sånna underbara vänner som jag har. det är helt underbart hur jag lykats omge mig själv med så fina människor.
annars hade det varit svårt.